you don´t need to read
Jag känner att jag behöver skriva av mig, inte alls meningen att alla ska sitta och läsa.
Personen det är till läser förhoppningsvis inte min blogg, men i allafall.
Jag vet inte vart jag ska börja ens. Tankarna bara flyger omkring i huvudet och jag vet inte riktigt vart jag vill ta vägen. Vad vill jag göra med mitt liv, det är en fråga du ofta ställer mig. Och ja, vad vill jag? Jag är 17 år, jag är ett barn. Jag ska inte veta vad jag ska göra i framtiden, det ska komma som det kommer, och det hoppades jag av hela mitt hjärta på att du förstog och alltid har förstått. Jag vet inte riktigt vart allt det här startade, allt hat. Det har alltid varit vi, genom allt. Vart tog all kärlek vägen? Jag var alltid den fina flickan enligt dig, varför är jag inte det längre? För att jag blivit äldre och gör som jag vill? Du pratar alltid om alla andra, hur bra alla är och hur du önskar att jag, jag och vi till och med, var. Jag vill vara den du vill att jag ska vara, men hur blir det om jag alltid ska anpassa mig efter andra? Det funkar inte i längden. Jag behöver leva dagen som den kommer, inte bara för att må bra, utan för att.. överleva. Både du och jag sitter i konstiga sitsar. Jag är deprimerad och du är nära döden, hur tror du det känns? Det gör riktigt jävla ont i mig, varje dag. Jag vill bara säga varje dag hur mycket jag älskar dig, krama dig och säga att allt ordnar sig. Men gör det de? Jag har börjat ge upp hoppet om oss, om en bra relation, och det är synd. För år efter år hoppas jag på att det ska lösa sig, att vi ska kunna älska varandra igen. Okej, jag säger inte nu att jag inte älskar dig, för det gör jag, enormt mycket, men inte som förut. Det är inte samma kärlek längre.
Jag gråter så fruktansvärt mycket, du vet så som jag började gråta idag?
Det känns ungefär som att jag står på historiska museet, inramad och fryst så folk kan gå förbi och kolla på mig, peka och säga att "där är hon, hon som var så bra, vad hände?". Ja, vad fan hände? Vad har hänt med mitt liv? Jag kan faktiskt inte svara på det och det är nog den största anledningen till varför jag mår såhär. Jag vill säga här och nu att jag ger upp och att det är upp till dig om vi ska fortsätta såhär eller ta tag i både ditt och mitt liv och visa att vi har ett vardera hjärta. Jag är beredd att offra allt, men är du? Det är en fråga jag ställer mig varenda kväll innan jag somnar.
Skulle något hända dig, eller mig, vill jag att någon visar det här för personen och berättar att jag försökte, och att min kärlek är enorm, jag älskar fruktansvärt mycket.
Det gör ont, så förbannat jävla ont.
Personen det är till läser förhoppningsvis inte min blogg, men i allafall.
Jag vet inte vart jag ska börja ens. Tankarna bara flyger omkring i huvudet och jag vet inte riktigt vart jag vill ta vägen. Vad vill jag göra med mitt liv, det är en fråga du ofta ställer mig. Och ja, vad vill jag? Jag är 17 år, jag är ett barn. Jag ska inte veta vad jag ska göra i framtiden, det ska komma som det kommer, och det hoppades jag av hela mitt hjärta på att du förstog och alltid har förstått. Jag vet inte riktigt vart allt det här startade, allt hat. Det har alltid varit vi, genom allt. Vart tog all kärlek vägen? Jag var alltid den fina flickan enligt dig, varför är jag inte det längre? För att jag blivit äldre och gör som jag vill? Du pratar alltid om alla andra, hur bra alla är och hur du önskar att jag, jag och vi till och med, var. Jag vill vara den du vill att jag ska vara, men hur blir det om jag alltid ska anpassa mig efter andra? Det funkar inte i längden. Jag behöver leva dagen som den kommer, inte bara för att må bra, utan för att.. överleva. Både du och jag sitter i konstiga sitsar. Jag är deprimerad och du är nära döden, hur tror du det känns? Det gör riktigt jävla ont i mig, varje dag. Jag vill bara säga varje dag hur mycket jag älskar dig, krama dig och säga att allt ordnar sig. Men gör det de? Jag har börjat ge upp hoppet om oss, om en bra relation, och det är synd. För år efter år hoppas jag på att det ska lösa sig, att vi ska kunna älska varandra igen. Okej, jag säger inte nu att jag inte älskar dig, för det gör jag, enormt mycket, men inte som förut. Det är inte samma kärlek längre.
Jag gråter så fruktansvärt mycket, du vet så som jag började gråta idag?
Det känns ungefär som att jag står på historiska museet, inramad och fryst så folk kan gå förbi och kolla på mig, peka och säga att "där är hon, hon som var så bra, vad hände?". Ja, vad fan hände? Vad har hänt med mitt liv? Jag kan faktiskt inte svara på det och det är nog den största anledningen till varför jag mår såhär. Jag vill säga här och nu att jag ger upp och att det är upp till dig om vi ska fortsätta såhär eller ta tag i både ditt och mitt liv och visa att vi har ett vardera hjärta. Jag är beredd att offra allt, men är du? Det är en fråga jag ställer mig varenda kväll innan jag somnar.
Skulle något hända dig, eller mig, vill jag att någon visar det här för personen och berättar att jag försökte, och att min kärlek är enorm, jag älskar fruktansvärt mycket.
Det gör ont, så förbannat jävla ont.
Kommentarer
Trackback
