Jag försöker sova. Det går inte så bra. Jag och Lisette pratade om min sjukdom idag, eller, numera min föredetta sjukdom, och jag fick såna grova flashbacks att jag känner att jag måste skriva av mig. För mycket tankar.


När jag var 13 år hade jag ofta ont i magen och gick till en barnläkare som klämde och kände utan resultat. Ultraljud gjordes och fingrar kördes upp i min rumpa. Det var inget fel på min mage. Däremot hittade läkaren ett annat fel i mina blodprover. Min sköldkörtel producerade för lite hormoner. Jag fattade inte alls vad det innebar, utan jag fick en medicin utskriven med tabletter jag skulle ta en gång om dagen. Sjukdomen jag hade var ganska mild och heter Hypotyreos. Jag märkte inte av den själv, därför flöt åren bara på och ingenting kändes annorlunda.

I november 2010 gick jag på en vanlig rutinkoll på vårdcentralen och tog blodprov för att se att medicinen stod rätt till. Den hjälpte mig att få i mig de antalet hormoner min kropp behövde för att fungera. Blev kallad till St Görans sjukhus och jag fattade ingenting om vad som hade hänt. Den där mesiga sjukdomen jag inte ens visste fanns. Jag visste inte ens vad en sköldkörtel var. Väl på sjukhuset fick jag träffa en jättesnäll, ganska tråkig, kvinna som förklarade för mig att det hade hänt en ovanlig sak. Min Hypotyreos hade omvandlats till Hypertyreos. Hypertyreos är en den grövre sjukdomen, även kallad giftstruma. Det betydde att min sköldkörtel vänt om och börjat spruta ut för mycket hormoner istället. Vid det här laget började jag må dåligt. Det började lite långsamt. Jag klarade inte av skolan och jag bestämde mig för att hoppa av gymnasiet.

Jag skakade något så fruktansvärt i nacke och händer. Jag orkade inte vara vaken. Jag orkade inte leva. Jag mådde så dåligt psykiskt att jag slutade gå till skolan. Läkaren berättade att det fanns tre alternativ för mig.
1. Ta tabletter
2. Dricka någon slags dryck, förstod aldrig riktigt vad det innebar
3. Operera mig

Eftersom att behandlingen var tvungen att börja på en gång tog jag det lättaste alternativet, vilket var tablettvägen, trodde jag. Läkaren skrev ut så många olika piller att jag trodde hon ville döda mig. Antalet tabletter om dagen var 12. 888 kr gick det på, och då hade jag ändå rabatt på apoteket sen innan. Jag tänkte att, hur fan ska det här gå? Jag som är så glömsk.
Den första veckan lyckades jag ta tabletterna. Tre tabletter på morgonen, tre tabletter på dagen och tre tabletter på kvällen var för att stoppa produktionen och det som fick mig att må dåligt. En tablett om dagen var antideppressiva och två tabletter var för att sluta skaka.

Dagarna rullade på och jag började glömma ta tabletterna. Jag glömde dom hemma, sov borta, orkade inte ta dom och ja. Listan kan göras lång. Det hade kunnat bli min död. För det psykiska måendet jag hade utav att vara utan tabletterna, det går inte ens att beskriva i ord. En riktig jävla mardröm och jag är chockad över idag att jag tog mig igenom det. Att jag lever idag.

Alkoholen blandat med ett sådant psykiskt mående var inte en sån bra blandning. Den 24 december 2010, på julafton, var jag och några vänner ute och festade. Det slutade med att jag låg inne på toaletten och spydde och spydde och spydde. Kommer ihåg hur ambulansmännen kommer in och hämtar mig och kör mig till Mariapool. Det jag än idag inte kan förstå är hur dessa ambulansmän inte kunde se att jag mådde så pass dåligt som jag gjorde. Dom valde att köra mig till Mariapool, för att jag "var för full". VAR FÖR FULL? Jag ville ta livet av mig, DET, var problemet. Inne på Maria fick jag blåsa i alkomätaren, som visade 0.9. Att jag kommer ihåg det än idag är väl ett rätt bra tecken på att det fanns så mycket mer bakom alkoholen? Jag bad på mina bara knän om att personalen där inne inte skulle lämna mig ensam. Jag klarade inte av det. Jag visste ju vad jag var kapabel till. Självklart var all personal tvungna att samlas på något slags krismöte om vem som skulle göra vad. I protest spydde jag ner deras golv. Dom tömde mina jackfickor och min väska, som om jag vore någon jävla pundare. Jag fick klä av mig alla kläder utom trosorna framför en personal och klä på mig fula sjukhuskläder. Ännu en gång kände jag mig som en pundare. Fick efter många om och men gå in i rökrummet och röka. Inte ensam, utan denna gång hade jag tre personal med mig. En stod inne i rökrummet med mig och två utanför glasrutan.
Sov på en madrass hela natten och vaknade upp och såg ut som.. Ja.. ännu en gång en pundare. Mina ögon hade tagit slut på tårar.

Vi vet alla hur det känns att gråta så mycket och inte ens veta varför man gråter. Försök tänk er det, gånger hundra.

Jag var i kontakt med Maria ett bra tag efter det besöket. Hade en psykolog där vid namn Urbal. En kille jag förlitade mig på, trivdes med, skrattade med. Han berättade för mig att jag alltid var välkommen dit, oavsett vad.

Det tog inte lång tid innan jag var där igen. Denna gången självmant. Jag kände än en jävla skitgång att jag inte orkade längre. Där fick jag höra hur starkt det var av mig att jag åkt dit istället för att göra alla dessa dumma saker jag höll på med. Såna saker lämnar jag utanför bloggen. Samma sak igen. Personalen lämnade mig ensam och jag försökte på en gång hitta saker att skada mig själv med. Osmart tänkt med tanke på att rummet och dess innehåll var möblerat med tanken på att folk inte ska kunna skada sig själva. Jag fick madrassen bredvid elementet. Även det inhängnat av träplankor. Träplankorna hade vassa kanter jag satt och slog mitt huvud emot. Så hårt så hårt. Jag är annars fruktansvärt rädd för smärta, men inte då. Jag hade inga hämningar. Tillslut förstod personalen och en jättesnäll ung tjej satt och klappade mig på ryggen enda tills jag somnade.

Jag fick hela tiden erbjudande om att stanna där, bara några dagar, så jag hann tänka och andas lite. Men det kändes så dumt. Jag kände mig dum. Så otrolig korkad och jag klandrade mig själv för att dessa saker hade hänt.

Det hände faktiskt en gång till. Det gick lite värre den sista gången, men som jag sa, jag lever än idag, och det gör mig så jävla stark.
Jag var i Uppsala med några vänner. Drack ett glas vin, sen small det. Jag grät och grät och grät. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var på en jävla ö utanför Uppsala. Vad hade jag gjort med mig själv?! Jag vet ju att jag inte kan lämna mitt hem för att samma sak händer gång på gång. Polisen kom dit, ringde runt till olika sjukhus osv, tillslut bestämde dom sig för att ta med mig. Jag hade ingen aning om vart jag skulle. Jag ville bara hem. Till min familj. Jag kommer ihåg allt som om det vore igår. Polisen hade beställt en privat färja från ön och försökte få mig på bättre humör genom att sätta på blåljusen mitt på vattnet. Som om jag vore 5 år.
Mitt inne i skogen stannar dom vid en bensinmack. Där står en annan polisbil jag fick byta till. Okänd anledning. Dom muddrade mina fickor och väska, frågade dumma frågor. Kör bara, tänkte jag.

Efter en timmes bilresa stannade vi utanför Akademiska sjukhuset inne i Uppsala. Utanför deras psykmottagning. Jag tänkte bara att, whatever works. Personalen stod redo vid dörren för att ta emot mig. Jag fick lugnande tabletter eftersom att jag inte kunde prata eller andas för att jag grät så mycket. Fick träffa en psykläkare, sen somnade jag. Dagen därpå gick jag upp och kissade, kollade mig omkring och gjorde mig hemmastadd. Kommer ihåg att jag satte mig i "allrummet" och kollade på skidåkning på tv. Det var jag och ungefär 10 andra som bodde där. Jag var nästan lite rädd för dom andra, men det kunde jag ju inte visa.
Fick äta frukost och gå ut och röka på deras enorma innegård, helt inmurad. Det skulle inte ens gå att klättra över dom stenmurarna. Bestämde mig för att jag inte kunde stanna där hela livet, så jag fick en taxi betald därifrån och åkte hem.

Den första gången jag hamnade på mariapool vet min familj om. Den andra gången och psyket vet dom inget om. Jag skäms för att berätta. Jag känner mig som en värdelös person som har satt mig själv i den situationen. Jag tog upp min telefon och läste ett sms min äldsta bror hade skrivit till mig om första gången på Maria. Det stod något i stil med att "Du förstår inte att det inte bara är dig själv du förstör för när du gör såhär. Du förstör för oss också. Du förstår inte hur du skulle sabba för oss om det hände dig något.". Det gav mig en sån fruktansvärd tankeställare. Hur kunde jag vara så dum att jag utsatte min familj för såna hemska saker? Idioti på hög nivå.

Jag fick träffa en sur tant på en psykmottagning i Alvik i fortsättningen när jag kom hem. Hon skrev ut tabletter åt mig. Antideppressiva och ångesttabletter. Det var det enda hon hjälpte mig med.

Jag tog mig sen mod till att ringa till St Göran och sa att det inte funkade. Jag behövde hjälp så fort som möjligt. Jag fick en operation inbokad.

28 mars opererades hela min sköldkörtel bort på Karolinska sjukhuset i Solna. Jag är ungefär 1 av 100 i min ålder som gjort den operationen.
Jag har levt i motgångar även efter operationen, men jag har överlevt. Det gör mig stolt över mig själv. Jag.. fan.. jag gick igenom det, i princip helt själv. Ingen annan kunde se vad jag gick igenom. Ingen.

Idag äter jag en tablett om dagen för att få i mig de hormoner jag behöver. Skippar jag dom tabletterna nu, dör jag. Min läkare berättade att "struntar du i tabletterna i ungefär två veckors tid, kommer du märka att du somnar in mer och mer för varje dag..". Jag ska klara det. JAG SKA. Jag lägger mig inte ner för en jävla skitsjukdom. Ingen kan vinna över mig. Jag kommer inte att dö.