I helvete asså. Förstår inte varför jag inte blir utvilad? Trött på att vara trött nu...
Ligger i sängen och ska klä på mig och åka och möta Emmy för att sen åka till Kista, ska lämna tillbaka lite jag köpte. Antar att hon vill följa med, vilket hon antagligen inte kommer göra.......

Hallå hallå!
Har haft fullt upp i helgen, inte hunnit skriva något. Här kommer en sammanfattning av min helg iaf!

I fredags jobbade jag till 3, tog farväl av mina älskade barn och mina älskade kollegor. Föräldrarna hade samlat ihop pengar till jättefina örhängen och armband från Marc Jacobs. Blev hur glad som helst! Fick även blommor, choklad, massoooor med teckningar av barnen och ett separat paket av Agneta med en flaska mousserande vin, ett jättefint silver halsband och polly. Den damen känner mig! Efter jobbet åkte jag till Emmys jobb, hon slutade precis då så vi gick på systemet och sen åkte jag hem och började tvätta. Mötte sen Mikaela i centrum och köpte lövbiff, pommes och bea och åkte hem till mig och lagade mat. Blev hur gott som helst! Vi satt och drack cider och öl och bara pratade. Vi har inte setts på hur länge som helst så det var jättemysigt. Vid 1 tog vi bussen till Bromma och åt på donken, haha. Sen mötte jag Tove och vi åkte hem till henne och sov.

På lördagen gick vi upp, käkade lunch och sen åkte iväg på en tripp. Sen mötte jag upp min Tarzan och följde med henne till donken och sen åkte jag hem. Tove kom vid 8 och vi kollade på melodifestivalen och drack vin, öl och cider. Vid 11 åkte vi in mot stan, jag mötte Sabina och vi åkte till Hellströms där vi mötte upp Tarzan, Ella och hennes tjejkompis. Vi hade huuur kul som helst! Mycket snygga grabbar på Hellströms, me like. När dom stängde åkte vi vidare till After där vi också hade väldigt kul. Vid 3 gick vi till donken i Slussen och sen åkte jag, Sabina och Tarzan hem till Sabina och sov.

Idag, söndag, när vi vaknade gick vi ner och käkade pizza. Petter lyckades komma in samtidigt, ooooooooooh vad snygg han är. Dör en gnutta! Sen gick vi upp igen och chillade och kollade på film. Sen åkte jag och mötte Tove, gick en stund i Solna c och sen åkte och träffade min, nu, fd kollega Agneta sen åkte vi mot Ekerö. Tog ett stopp på Kebabmamma där vi köpte med mat och sen tog en promenad hem och åt och nu sitter vi här med chips, dipp och cola och kollar på big brother.

Imorgon börjar jag nya jobbet. NERVÖST!

Nu jäklar kan jag skriva igen. Förstår inte varför det bara funkar varannan gång via min jävla telefon!

Igårkväll efter jobbet åkte jag hem, käkade mat, åt en semla, duschade, packade och hoppade på bussen ut till Adelsö. Den där jäkla färjan alltså. Jag var sjösjuk efter bara några meter. Helt värdelöst att stå med bussen på en båt som åker så jävla långsamt och man inte ens ser att den rör sig. Kräkvarning!
Väl där mötte Emma och Mattias upp mig med hundarna, vi gick hem till dom och jag plockade fram massa gott ut min magiska påse. Vi satt i sängen och kollade på filmen Accepted och bara mös. Imorse försov vi oss, men hann med nästa färja. Åkte hem till Emmas mor, min other mother, och åt frukost sen satte oss i bilen och åkte mot.. aa.. Vart fan åkte vi??? Det var nära Västberga iaf.

Satt en stund i kyrkan innan det började klockan 12. HUR fint som helst. Vi hade det riktigt mysigt också med fika och allt. Världens finaste släkt! Massor med kärlek till Emma, Jessi och Janni.
Efter det åkte vi till mc donalds (ja, vi åt smörgåstårta efter begravningen men barnet Emma äter inte det, så vi fick åka till donken) och då tänkte vi alla att, äsch, när vi ändå är där. Alla köpte menyer. Eller aa. Inte jag och Jessi. Men resten! Sen åkte vi till Ekerö, hämtade Emmas iPad på ica, sen vidare till Coop där vi inhandlade MASSA gott och hyrde film. Efter det åkte vi vidare hem till Jessi och mös till det.

Nu är jag hemma och heeeelt slut i kroppen. Känner att jag behöver en helkroppsmassage! Måste tänka ut vad jag ska bjuda på på jobbet på fredag, det är ju min sista dag.....

Jag mår lite risigt i kistan. Ta det dock inte fel, för det är inget sånt. Känner bara att något inte stämmer i magen, känns liksom konstigt. Så jag ber till alla Allah att jag inte har åkt på magsjuka som alla andra på jobbet. Jag kommer säkert få sota för att jag går runt och säger "jag har väärldens bästa imunförsvar!"

Nu ska jag skutta in i gästrummet och kolla på big brother sen sova ashårt. Börjar tidigt imorgon :( Lika bra att vänja sig. Arbetstiderna på nya jobbet är inte nådiga.

Jag lär ju ha den värsta oturen i hela världen. Okej att jag är bakis, kan leva med det. Men att ha vätskebrist i både mina knän OCH axlarna? DET GÖR SÅ JÄVLA ONT :'( gråter

Äntligen hemma. Jag är så trött nu........
Igår blev jävligt lyckat! Vi firade Emelie med lite mat hemma hos Gabbi där också Bella var. Dom hade lagat tacos när jag kom dit, så söta. Så vi åt och drack vin, snackade skit och lyssnade på musik. Hur trevligt som helst!
Vid kvart i 11 kom taxin och jag kom då på att jag sagt till Tove att vi kunde hämta upp henne, vilket vi inte kunde eftersom vi var för många. Så hon fick ta en egen taxi in, utan telefon. Haha! Vi hittade iaf varandra, konstigt nog. Vi drack ett glas vin och sen vid 12 var tanken att dom skulle kommit in med champagne, men kvart över kom dom med den, grattis liksom. Så värsta stora champagnen till oss 5 tjejer. Slutade inte allt för bra! Åkte hem till Tove vid 3-halv 4 och RÅdäckade. Vaknade 9 imorse, BOYA.

Pappa kom och hämtade mig vid 1 för att vi skulle till farm o farf och käka. Smörgåstårta, muuuums. Och nu är jag hemma. Väntar på att min bästis ska komma hem så vi kan kolla på big brother och mysa.

Äntligen är denna dag överstökad!
Vaknade 8 imorse och ba åååååååååh ska jag inte gå upp snart?! Normalt.. Tror fan jag börjar komma in i någon slags ålderskris.

Efter jobbet åkte jag till Bromma, pratade med Emmy en stund, bokade en date klockan 8, sen åkte jag till Lisette som lagade middag till oss. Vi kollade på 112 på liv och död, och sen real housewifes of Bervely Hills. Riktigt mysigt! Ibland behöver man lite tid då man bara är med varandra. Massor med kärlek till den tjejen som alltid stått vid min sida!!
Vid 8 åkte jag till Bromma och mötte upp min andra kärlek. Vi fikade lite och sen åkte jag hem och nu ligger jag i min säng. Fruktansvärt trött. Har ont i ryggen också. Massage, tack!

Imorgon är det äntligen fredag! Veckorna går så jävla fort nu. Tur det! Ska bli full tänkte jag. Känns som att jag behöver det. På lördag på dagen ska jag hem till Emmys pappa och fira henne lite och på kvällen ska vi fira henne ute. På söndag skulle jag följt med hem till hennes mamma men kom på nu att farmor fyller år och att vi ska dit. Fasen också, dubbelbokning! Ska försöka njuta så mycket jag kan av den här helgen. Börjar känna mig en aning utbränd och mår inte alldeles för bra. Nu ska jag sova iallafall, godnatt!

Jäklar vad fort tiden går! Redan torsdag imorgon..
Jag sitter på en så jävla obehaglig pall framför datorn bara för att den måste ladda. Orkar inte flytta sladden till sängen, hehe. Min rygg dör! Ska om en stund ta på mig pjucksen och gå ut och gå en sväng. Ska även köpa med mig godis hem. Känns som en mysig dag idag. Håller på och tankar filmer, så det blir perfa!

För övrigt händer ingenting speciellt. Jag har träningsvärk i hela jävla kroppen. Jag är trött. Jag ångrar inga val jag gjort. Och aa. JAG HAR TVÅ PRAKTIKANTER PÅ JOBBET. Hahaha! "mer barn än barnen".

Nej nu ska jag kila!

Ännu en jobbig dag avklarad!
Tänkte imorse att "ååh vad skönt att åka med Åsa till jobbet imorgon. Varmt och jag åker från dörr till dörr." Jag ångrade mig rätt snabbt när vi parkerade på jobbet och klockan stod på 07.20. Jag började 8. Så jag satte mig vid datorn och skrev ett veckobrev till föräldrarna, även en lite förklaring till att jag ska sluta på Granbacka. Tove kom in vid 10 och jobbade med mig hela dagen. Vi var i Augustendal och fikade och barnen lekte, jättemysigt.
Åt på donken på vägen hem och nu är jag helt dööööd. Har varit ute och sprungit. Första gången sen jag slutade på innebandyn för typ 1,5 år sen.........

Mitt efterlängtade papper från KF kom idag. Nu ska avgiften bara betalas sen är det i full gång. Foooortfarande en hemlis vad det är. Jag är taggad som fan iaf!

27 dagar kvar till Egypten! Vankas planer om att Ellie ska med. KUL!! Nu ska jag köra en sista tävling med Mackän sen ska jag sova. Godnatt!

Jag försöker sova. Det går inte så bra. Jag och Lisette pratade om min sjukdom idag, eller, numera min föredetta sjukdom, och jag fick såna grova flashbacks att jag känner att jag måste skriva av mig. För mycket tankar.


När jag var 13 år hade jag ofta ont i magen och gick till en barnläkare som klämde och kände utan resultat. Ultraljud gjordes och fingrar kördes upp i min rumpa. Det var inget fel på min mage. Däremot hittade läkaren ett annat fel i mina blodprover. Min sköldkörtel producerade för lite hormoner. Jag fattade inte alls vad det innebar, utan jag fick en medicin utskriven med tabletter jag skulle ta en gång om dagen. Sjukdomen jag hade var ganska mild och heter Hypotyreos. Jag märkte inte av den själv, därför flöt åren bara på och ingenting kändes annorlunda.

I november 2010 gick jag på en vanlig rutinkoll på vårdcentralen och tog blodprov för att se att medicinen stod rätt till. Den hjälpte mig att få i mig de antalet hormoner min kropp behövde för att fungera. Blev kallad till St Görans sjukhus och jag fattade ingenting om vad som hade hänt. Den där mesiga sjukdomen jag inte ens visste fanns. Jag visste inte ens vad en sköldkörtel var. Väl på sjukhuset fick jag träffa en jättesnäll, ganska tråkig, kvinna som förklarade för mig att det hade hänt en ovanlig sak. Min Hypotyreos hade omvandlats till Hypertyreos. Hypertyreos är en den grövre sjukdomen, även kallad giftstruma. Det betydde att min sköldkörtel vänt om och börjat spruta ut för mycket hormoner istället. Vid det här laget började jag må dåligt. Det började lite långsamt. Jag klarade inte av skolan och jag bestämde mig för att hoppa av gymnasiet.

Jag skakade något så fruktansvärt i nacke och händer. Jag orkade inte vara vaken. Jag orkade inte leva. Jag mådde så dåligt psykiskt att jag slutade gå till skolan. Läkaren berättade att det fanns tre alternativ för mig.
1. Ta tabletter
2. Dricka någon slags dryck, förstod aldrig riktigt vad det innebar
3. Operera mig

Eftersom att behandlingen var tvungen att börja på en gång tog jag det lättaste alternativet, vilket var tablettvägen, trodde jag. Läkaren skrev ut så många olika piller att jag trodde hon ville döda mig. Antalet tabletter om dagen var 12. 888 kr gick det på, och då hade jag ändå rabatt på apoteket sen innan. Jag tänkte att, hur fan ska det här gå? Jag som är så glömsk.
Den första veckan lyckades jag ta tabletterna. Tre tabletter på morgonen, tre tabletter på dagen och tre tabletter på kvällen var för att stoppa produktionen och det som fick mig att må dåligt. En tablett om dagen var antideppressiva och två tabletter var för att sluta skaka.

Dagarna rullade på och jag började glömma ta tabletterna. Jag glömde dom hemma, sov borta, orkade inte ta dom och ja. Listan kan göras lång. Det hade kunnat bli min död. För det psykiska måendet jag hade utav att vara utan tabletterna, det går inte ens att beskriva i ord. En riktig jävla mardröm och jag är chockad över idag att jag tog mig igenom det. Att jag lever idag.

Alkoholen blandat med ett sådant psykiskt mående var inte en sån bra blandning. Den 24 december 2010, på julafton, var jag och några vänner ute och festade. Det slutade med att jag låg inne på toaletten och spydde och spydde och spydde. Kommer ihåg hur ambulansmännen kommer in och hämtar mig och kör mig till Mariapool. Det jag än idag inte kan förstå är hur dessa ambulansmän inte kunde se att jag mådde så pass dåligt som jag gjorde. Dom valde att köra mig till Mariapool, för att jag "var för full". VAR FÖR FULL? Jag ville ta livet av mig, DET, var problemet. Inne på Maria fick jag blåsa i alkomätaren, som visade 0.9. Att jag kommer ihåg det än idag är väl ett rätt bra tecken på att det fanns så mycket mer bakom alkoholen? Jag bad på mina bara knän om att personalen där inne inte skulle lämna mig ensam. Jag klarade inte av det. Jag visste ju vad jag var kapabel till. Självklart var all personal tvungna att samlas på något slags krismöte om vem som skulle göra vad. I protest spydde jag ner deras golv. Dom tömde mina jackfickor och min väska, som om jag vore någon jävla pundare. Jag fick klä av mig alla kläder utom trosorna framför en personal och klä på mig fula sjukhuskläder. Ännu en gång kände jag mig som en pundare. Fick efter många om och men gå in i rökrummet och röka. Inte ensam, utan denna gång hade jag tre personal med mig. En stod inne i rökrummet med mig och två utanför glasrutan.
Sov på en madrass hela natten och vaknade upp och såg ut som.. Ja.. ännu en gång en pundare. Mina ögon hade tagit slut på tårar.

Vi vet alla hur det känns att gråta så mycket och inte ens veta varför man gråter. Försök tänk er det, gånger hundra.

Jag var i kontakt med Maria ett bra tag efter det besöket. Hade en psykolog där vid namn Urbal. En kille jag förlitade mig på, trivdes med, skrattade med. Han berättade för mig att jag alltid var välkommen dit, oavsett vad.

Det tog inte lång tid innan jag var där igen. Denna gången självmant. Jag kände än en jävla skitgång att jag inte orkade längre. Där fick jag höra hur starkt det var av mig att jag åkt dit istället för att göra alla dessa dumma saker jag höll på med. Såna saker lämnar jag utanför bloggen. Samma sak igen. Personalen lämnade mig ensam och jag försökte på en gång hitta saker att skada mig själv med. Osmart tänkt med tanke på att rummet och dess innehåll var möblerat med tanken på att folk inte ska kunna skada sig själva. Jag fick madrassen bredvid elementet. Även det inhängnat av träplankor. Träplankorna hade vassa kanter jag satt och slog mitt huvud emot. Så hårt så hårt. Jag är annars fruktansvärt rädd för smärta, men inte då. Jag hade inga hämningar. Tillslut förstod personalen och en jättesnäll ung tjej satt och klappade mig på ryggen enda tills jag somnade.

Jag fick hela tiden erbjudande om att stanna där, bara några dagar, så jag hann tänka och andas lite. Men det kändes så dumt. Jag kände mig dum. Så otrolig korkad och jag klandrade mig själv för att dessa saker hade hänt.

Det hände faktiskt en gång till. Det gick lite värre den sista gången, men som jag sa, jag lever än idag, och det gör mig så jävla stark.
Jag var i Uppsala med några vänner. Drack ett glas vin, sen small det. Jag grät och grät och grät. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var på en jävla ö utanför Uppsala. Vad hade jag gjort med mig själv?! Jag vet ju att jag inte kan lämna mitt hem för att samma sak händer gång på gång. Polisen kom dit, ringde runt till olika sjukhus osv, tillslut bestämde dom sig för att ta med mig. Jag hade ingen aning om vart jag skulle. Jag ville bara hem. Till min familj. Jag kommer ihåg allt som om det vore igår. Polisen hade beställt en privat färja från ön och försökte få mig på bättre humör genom att sätta på blåljusen mitt på vattnet. Som om jag vore 5 år.
Mitt inne i skogen stannar dom vid en bensinmack. Där står en annan polisbil jag fick byta till. Okänd anledning. Dom muddrade mina fickor och väska, frågade dumma frågor. Kör bara, tänkte jag.

Efter en timmes bilresa stannade vi utanför Akademiska sjukhuset inne i Uppsala. Utanför deras psykmottagning. Jag tänkte bara att, whatever works. Personalen stod redo vid dörren för att ta emot mig. Jag fick lugnande tabletter eftersom att jag inte kunde prata eller andas för att jag grät så mycket. Fick träffa en psykläkare, sen somnade jag. Dagen därpå gick jag upp och kissade, kollade mig omkring och gjorde mig hemmastadd. Kommer ihåg att jag satte mig i "allrummet" och kollade på skidåkning på tv. Det var jag och ungefär 10 andra som bodde där. Jag var nästan lite rädd för dom andra, men det kunde jag ju inte visa.
Fick äta frukost och gå ut och röka på deras enorma innegård, helt inmurad. Det skulle inte ens gå att klättra över dom stenmurarna. Bestämde mig för att jag inte kunde stanna där hela livet, så jag fick en taxi betald därifrån och åkte hem.

Den första gången jag hamnade på mariapool vet min familj om. Den andra gången och psyket vet dom inget om. Jag skäms för att berätta. Jag känner mig som en värdelös person som har satt mig själv i den situationen. Jag tog upp min telefon och läste ett sms min äldsta bror hade skrivit till mig om första gången på Maria. Det stod något i stil med att "Du förstår inte att det inte bara är dig själv du förstör för när du gör såhär. Du förstör för oss också. Du förstår inte hur du skulle sabba för oss om det hände dig något.". Det gav mig en sån fruktansvärd tankeställare. Hur kunde jag vara så dum att jag utsatte min familj för såna hemska saker? Idioti på hög nivå.

Jag fick träffa en sur tant på en psykmottagning i Alvik i fortsättningen när jag kom hem. Hon skrev ut tabletter åt mig. Antideppressiva och ångesttabletter. Det var det enda hon hjälpte mig med.

Jag tog mig sen mod till att ringa till St Göran och sa att det inte funkade. Jag behövde hjälp så fort som möjligt. Jag fick en operation inbokad.

28 mars opererades hela min sköldkörtel bort på Karolinska sjukhuset i Solna. Jag är ungefär 1 av 100 i min ålder som gjort den operationen.
Jag har levt i motgångar även efter operationen, men jag har överlevt. Det gör mig stolt över mig själv. Jag.. fan.. jag gick igenom det, i princip helt själv. Ingen annan kunde se vad jag gick igenom. Ingen.

Idag äter jag en tablett om dagen för att få i mig de hormoner jag behöver. Skippar jag dom tabletterna nu, dör jag. Min läkare berättade att "struntar du i tabletterna i ungefär två veckors tid, kommer du märka att du somnar in mer och mer för varje dag..". Jag ska klara det. JAG SKA. Jag lägger mig inte ner för en jävla skitsjukdom. Ingen kan vinna över mig. Jag kommer inte att dö.

Gick upp klockan 7 imorse och käkade frukost och klädde på mig. Skickade sms till Åsa (min chef) som rutin och dubbelkollade att jag skulle jobba från 8-11 i tvåan som vi bestämt. Nej, svarar hon. Jahapp! Det var bara att gå och lägga sig och gå upp igen halv 10. SUCKKKK

You can't make the same mistake twice,
because the second time you have a choice.
Behöver bara andas ett tag.

...fortfarande hemligt dock.

Ligger i min extremt obehagliga säng och pillar med datorn. Jag har alltid älskat min säng, men jag vet fan inte vad det är som förstör. Känns som att så fort jag lägger mig här får jag 1000 myror innanför kläderna och jag måste röra på mig hela tiden. SUCK!

Om en halvtimme ska jag gå till bussen och åka till centrum och möta bästis, sen hem till henne och mysa. Måste köpa matsäck tills imorgon. Ska till Spånga IP med mina änglar. Ska vara sviiinkallt så jag ser verkligen fram emot det :) not..